marionsblogg

En god vän till mig har länge pratat om acceptans,
kan tyckas så enkelt att acceptera att saker blir som de blir,
men det är så svårt.
Det tycker iallafall jag.

Jag tycker själv jag är ganska mindful, lugn och harmonisk till sättet
och i livet i stort,
men att acceptera saker som går fel eller inte blir som man vill,
kan jag älta och grubbla på väldigt mycket.

Jag vet om det själv,
att det inte leder någonvart,
och påminner mig själv om att det inte går att göra något åt det,
eller att det inte spelar någon roll,
men lätt är man där igen.

Mitt stora dilemma just nu är att jag inte får ihop barn, jobb, barnvakt
med att hinna ut och springa.
Min sambo borta på jobb och har redan barnvakt hela dagen,
känns inte helt ok om att be om lite mer tid för att springa.

Det här har gnagt och gnagt i mig hela veckan,
har försökt pussla ihop allt.

Men så igår bara accepterade jag att,
nej det är inte möjligt,
det får bli en vecka utan att hinna springa.

Hips vips hade lugnet också infunnit sig,
och jag kunde se fördelar med det hela.

Istället för att stressa fram och tillbaka med barnen till farmor
och knappt hinna träffa trollen,
så fick jag en underbar kväll med dem idag
och hann till på köpet träffa en god vän och hennes dotter.
Har mysiga planer också för morgondagen.

Så lätt men ändå så svårt!