marionsblogg

"Men framför allt tänker jag på de som finns kvar, allra mest tänker jag på dem-på er.
Ibland kan det ta tid att förstå, allt det som faktiskt går att förstås trots att det tar tid.
Man måste vilja, man måste ta sig tid och man måste ha tålamod.

Man måste kanske främst av allt tro att det går att förstå.

Jag är så glad över alla de personer,
som verkligen försökt att förstå mig och allt vad som försigick inom mig,
som verkligen gjort allt vad som stått i deras makt för att förstå sig på sjukdomen
som var min objudna gäst och följeslagare,
alla de som vägrade bli medberoende utan fortsatte se personen bakom sjukdomen. "

De här orden läste jag idag på bloggen http://mindfulnessmamma.blogg.se/.
Fina ord OM mig bl.a., skrivet av en fin vän. Blev så glad över något som alltid känts så självklart men såklart inte alltid är det.
Att klara de värsta stormvindar tillsammans gör vänskapen starkare och den dagen jag själv hamnar i kris så vet jag att det finns några speciella själar därute som aldrig skulle svika. Där jag vet att jag tar mig igenom det mesta med dem i ryggen. Jag är så glad över de fina vänner jag har kring mig.

Inlägget fick mig också att tänka på vänner man haft genom livet, vissa som bara försvunnit utan att jag idag kan säga varför. Och vissa som försvunnit av olika orsaker. Vissa vänner ska man nog bara ha en viss tid, de hör till speciella tider i livet. Andra vänner har man oavsett vad som händer.

Man har också vänner för olika syften, arbetskamrater, mammakompisar, partykompisar, träningskompisar osv. Och sen har man ju några få vänner som passar i alla kategorier, som alltid finns där, oavsett.

De är få men ack så viktiga och här är det kvaliteten på vänskapen som räknas och inte kvantiteten.

Tack finaste vänner för att jag har er i mitt liv!